Att träffa en psykolog.
Har ni någonsin gått i behandling hos en psykolog? Jag har träffat min beskärda del genom åren. En del har varit rätt bra, andra har varit katastrof. Min första kontakt med psykvården (eller ja...) var en kurator på gymnasiet, sen har jag varit hos kuratorn på ungdomsmottagningen, pratat med sjuksköterska eller "behandlare" på vuxenpsykiatrin. Under flera år träffade jag en psykolog på vårdcentralen, han var underbar, men det handlade mer om samtalsstöd än regelrätt behandling. För ska man behandlas så måste man ju veta vad som ska behandlas. Det dröjde alldeles för länge innan jag fick utredning och diagnos.
Som bekant(?) har jag ju hyfsat stora tillitsproblem, särskilt när det kommer till personer som ska hjälpa mig. En psykolog jag hade på psykiatriska mottagningen ljög i min journal, något som hade kunnat få rätt stora konsekvenser. Det som hände var att jag var hos honom och mådde inte särskilt bra. Han skulle ringa mig några dagar senare för att stämma av, men ringde aldrig. I journalen har han dock skrivit att vi pratat och att läget var okej och att vi hade en ny tid några dagar senare. Kanske inte en stor grej egentligen, men i och med att han faktiskt inte pratade med mig (på uppdrag av min lite oroliga läkare) så hade jag i princip kunnat tagit livet av mig, och han skrev att allt var okej. När jag påtalade det för honom sa han inget mer än "tack för det" och ändrade i journalen, ungefär som om jag bett honom ändra ett datum eller liknande. Det lilla förtroendet jag byggt upp för honom smulades ju sönder totalt. Alla kan göra misstag, att skriva i fel journal kan säkert hända, men inte i det här fallet. Nej. Så, efter det var jag inte det minsta sugen på att träffa någon annan heller.
Men så tyckte min kloka läkare att jag behövde utredas lite mer, hon tyckte det verkade som att det var något mer än bipolariteten som fick mig att svaja. En lång och rätt tuff utredning påbörjades vårvintern 2018. Det var tester för uthållighet, uppmärksamhet, logiskt tänkande, tusen frågor om min barndom och tonårstid, massor med självskattningsskalor, intervju med min mamma, med mera, med mera... Mitt i den brast jag helt och blev inlagd några dygn.
Hur som helst så fick jag innan midsommar resultatet, och jag blev egentligen varken förvånad eller så mycket klokare. Jag har inga autistiska drag, EIPS (borderline) eller ADHD. Inte knöligare personlighetsstörningar heller. Däremot uppfyllde jag som barn kriterierna för ADHD (inte ett dugg jävla förvånad, men rätt ledsen över att det inte fångades upp då), jag har högre iq än jag trodde, jag har GAD (generaliserat ångestsyndrom, inte alls förvånad där heller) och jag har svårt för förändringar, har ätstörningar, är ganska rigid och svårt att tänka om, jag har ett uttalat kontrollbehov (även om man kanske inte märker det, eftersom jag döljer tecknen rätt bra om man inte känner mig) och jag har en tydligt bristande grundtillit. Plus att jag då har bipolärt syndrom typ 2.
Det som jag haft väldigt svårt att förstå har varit att psykologen också meddelade att jag har en ospecificerad personlighetsstörning. Jävligt knepigt att behandla känner jag spontant? Jag förklarade för min läkare att jag har väldigt väldigt svårt att acceptera min bipolära diagnos och hon tyckte då att jag skulle gå i gruppterapi för det, en f-ACT-kurs. (Nej, jag kan fortfarande inte förklara riktigt vad det betyder, mer än att man ska lära sig acceptera saker och ting som de är.) Själva kursen i sig gav mig kanske inte supermycket, jag kunde inte applicera det på mig själv. Men, kursledaren var en person som jag omedelbart fattade tycke för, och ganska snart fick jag förtroende för just honom. Det var något med att han inte var så himla stel och faktiskt lite respektlös mot sitt jobb och yrke, han svor och delade med sig av sig själv. Något var det i alla fall, så när han erbjöd mig fortsatt kontakt efter kursens slut, för att utvärdera vad jag behövde så nappade jag förstås på det.
Vid årsskiftet började han rota och nysta i vad fasen som är fel, han hade en del underlag sen gruppterapin och satte ofta huvudet på spiken medan jag fortfarande famlade efter tankarna. Han ville testa min anknytning till mina föräldrar och vi började där. Han sa något i stil med att "det är så lätt att peka finger och skylla på sina föräldrar, men det är ganska viktigt att veta hur uppväxtvillkoren sett ut när man tittar på beteendet i vuxen ålder". Och han hade förstås helt rätt. Mina svårigheter har naturligtvis inte kommit farande när jag fyllde 20, men det är nu jag måste hantera dem, och Joakim, psykologen är helt fantastisk på att hjälpa mig med det. Ingenting går ju att ändra på, skoltiden kan inte göras om, men jag kan förstå varför jag blivit som jag är. Och jag kan lära mig att hantera skiten annorlunda. Eller ja, det är i alla fall förhoppningen.
Det jag tycker så himla mycket om med Joakim (förutom det jag skrivit ovan) är att det känns som att han bryr sig på riktigt. Vid ett tillfälle ville han att jag skulle lova honom en grej, för att sedan säga "fast äsch, jag har aldrig fått dig att lova något här", som att han känner mig. Han pekar på de eventuella positiva saker som jag gör eller säger, han hjälper mig reda i tankarna. En händelse i helgen satte spår hos mig, men jag förstod inte varför. Men det räckte i princip att sitta hos honom i hans rum och berätta så klarnade tankarna och det gick att förstå. Förstå varför jag reagerade som jag gjorde, varför jag kände som jag gjorde.
Det är det som en bra psykolog gör, får dig att tänka och förstå själv. Förklara vad som händer, hur psyket fungerar och sånt. Men det är du som måste göra jobbet. Och just det vi rotar i är tufft. Så in i helvete tufft.
Jag orkar inte alltid, jag har avbokat möten för att jag måste samla mig. Jag har avskytt att gå dit ibland, för att jag inte orkar konfrontera mina känslor. Men jag tycker väldigt mycket om att få hjälp av någon som jag faktiskt litar på.
Läget just nu är svajigt. Väldigt svajigt. Jag pendlar mellan att bara vilja skita i allt och att ändå känna att jag gör framsteg. Jag förstår varför jag reagerar på ett visst sätt i en given situation, jag vet att det är reptilhjärnan som går in och jag vet att om jag får en stund ifred så kommer jag kunna tänka klart. Jag vet att kontrollbehovet har en funktion, jag förstår den funktionen.
Men jag HATAR att mitt dåliga mående går ut över andra, mina nära och kära. Jag HATAR att behöva förklara hur skev jag är för att de ska förstå varför jag gör som jag gör. Jag HATAR att hela tiden känna mig skev, att inte bara kunna njuta av stunden för att jag vet att det kommer surt efter. Så väldigt ofta hatar jag mig själv och min sjuka hjärna. Hatet är väldigt destruktivt, det fattar jag också. Men jag kan inte annat nu.
Förlåt och varsågod för en vägg av text.
.