Att säga ifrån när det är nog.
Jag är så vansinnigt dålig på att sätta gränser kring mig själv. Att hävda min rätt och mina behov. Vissa gånger går det ju bra, men det beror på vad det handlar om. Grejen är väl att jag i stället för att sätta stopp bara är tyst och håller ut, tills det inte går längre och jag exploderar, mer eller mindre kontrollerat. Det är en jättedålig taktik, jag vet. Och när jag till sist får nog och ryter ifrån (eftersom jag verkar behöva ilskan för att våga) så är det oftast JAG som är skurken. Klart det blir så, för jag borde säga ifrån tidigare, innan jag blir arg. Ett sådant utbrott är inte rationellt, det står sällan i proportion till händelsen som utlöste det och det är knappast konstruktivt. Lite som när ett småbarn bryter ihop för att man hjälpte till att öppna dörren, och man står som ett frågetecken och undrar vad som hände. Lägger man lite pussel upptäcker man dock ofta att morgonen kanske varit påfrestande för barnet, hen ville ha den röda tröjan och fick den blå, mackan var bredd på fel sida, strumporna korvar sig och mamma sa att det var dags att borsta tänderna precis när man skulle sätta sig och läsa en bok, eller vad det nu kan vara. En rad händelser som urholkat stenen, och när barnet sen inte fick öppna dörren själv så blev det för mycket.
Jag FATTAR att mina utbrott verkar komma från ingenstans. Verkligen. Jag är trots allt en vuxen människa som BORDE kunna öppna munnen och sätta stopp, i stället för att bara hoppas att någon ska se. Det som dock gör jävligt ont är när personer som står mig nära inte ens visar sig intresserade av att försöka förstå. Som bara ser det ur sin synvinkel (jo, hur ska man annars göra?) och talar om för mig att jag förstör, gör dem illa, ska skärpa mig och sluta vara ego.
Missförstå mig rätt, jag är fullständigt medveten om att människor inte är tankeläsare, och att det ligger på mig att bli tydligare. Jag vet det, och det är rätt självklart. Kanske hoppas jag ändå på att någon ska se igenom det arga (vänta, precis som när jag var liten?) och kanske vilja veta vad som händer? Inte bara tala om för mig att jag ska vara snäll och att jag ska uppföra mig. Jag är inget barn, även om mina känslor och hanteringen av dessa är omogna. Människor jag knappt känner, som ser mig arg, det bryr jag mig inte så mycket om. Men jag blir så jävla ledsen när personer som vet om det mesta om hur jag mår, och varför, lägger all skuld på mig.
"Du måste..."
"Du borde..."
"Du ska..."
Ja, det är så mycket som jag borde och ska. Men om jag berättar att jag behöver få andas i lugn och ro i tre minuter, någon säger "absolut" och sen följer efter och tjatar på mig, då förstår jag inte riktigt hur personen i fråga kan bli förvånad över min reaktion? Verkar jag vara en person vars gränser inte behöver respekteras alls? Kanske är det omedvetet från min sida, att jag sänder ut sådana signaler, för att jag är dålig på att sätta gränser? Jag vet inte. Jag tränar på att säga ifrån. Jag övar med trygga personer, men det går extremt långsamt och jag tror inte ens att jag gör några framsteg.
Kanske är det så att eftersom jag sällan pratar om mina behov (irl alltså) så "försvinner" de och andra glömmer? Jag menar självklart inte att jag behöver behandlas annorlunda, man ska vara snäll mot alla. Och eventuellt är det så att jag tänker mer på det hos andra eftersom jag försöker dölja mycket själv. Det blir väl en cirkel av att inte bli förstådd, exploder, bli ännu mindre förstådd... Ja, du fattar. Jag vill bara inte bli dömd, utan att personer som står mig nära ens försöker förstå. Men absolut, säger någon upp kontakten eller "stänger sitt hjärta" utan att vilja förstå, då är det kanske inte min förlust. Eller jo, det gör skitont. Men det är inte mitt val.
Du har ingen rätt att tala om för mig hurdan jag ska vara mot dig, om du inte ens är villig att respektera mig och mina gränser. Du känner mig inte, bara för att du vet hur jag mår, på ett ungefär. Du får inte döma mig när du inte har hela bilden.
Men det är ju lätt för mig att säga...