Tw - ätstörning.
Ja... Ni vet ju vid det här laget att jag har en ätstörning. Den är lite komplicerad och inte jättelätt att kategorisera. Den handlar inte om vikt och kalorier, utan det går så mycket djupare. Idag hade jag mitt andra samtal med psykologen på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och hon har slagit fast att jag har en ätstörning, men en atypisk sådan. Jag ska få hjälp, men väntetiden är bortåt ett år. Och ärligt talat, jag är sjukt ambivalent inför att få hjälp just nu. Dels är jag rädd att jag ska förlora den kontrollen jag tror mig ha, och dels är jag rädd för att det kommer bli asjobbigt. En annan aspekt är den att jag faktiskt inte riktigt tycker mig vara värd att må bra. Varför skulle jag vara det?
Psykologen frågade mig idag hur jag har ätit sen vi pratades vid sist, och hon var väl inte jättenöjd med mitt svar. Jag poängterade dock att jag vet att jag gör fel, jag kan min näringslära och jag är noga med att peppa andra som mår dåligt att de behöver äta, de behöver energin, annars orkar inte hjärnan med. Hon frågade retoriskt om jag skulle sätta mina barn på samma kost som jag själv, och det är klart jag inte skulle. Självklart inte. Men de är ju värda att må bra. De ska ha de bästa förutsättningarna. Så är det för alla. Utom mig själv.
Jag kan inte peka på vad som är skillnaden, varför någon annan är värd att må bra, men inte jag själv. Jag vet bara att den åsikten sitter så väldigt djupt att den är ett helt naturligt inslag. Det är ingen offerkofta eller självömkan liksom, utan bara helt frankt "jag är inte värd att må bra". Så ätstörningen är till stor del en självbestraffning, att förvägra kroppen det den behöver, för jag är inte värd det.
Just nu är jag dock ganska likgiltig. Jag orkar inte bry mig om kroppen går i bitar. Gör det då. Just nu känner jag mig större än störst, bara en oformlig massa som äcklar mig. Det är inte en bra utveckling, eftersom jag normalt inte brukar tänka så om min kropp. Och den kloka delen av min hjärna märker det, den obstinata delen skriker högst och överröstar den kloka. Alltså, det känns som att jag lever i något slags bubbla, jag pratar och skämtar per automatik, men jag är inte riktigt närvarande. Jag berörs inte. Det är lika delar skönt som obehagligt.
Nå. Det här skulle blivit en kort facebookstatus, men... Jo. Så blev det ju inte...