utanpersonligtansvar

 

Jag har skrivit om det tidigare. Det här att jag gör mig själv ensam. Man kan fråga sig varför, det är nämligen inte så att det fattas otroliga personer som vill stå vid min sida. Och gissa om jag stött och blött det här ämnet. Varför varför varför kan jag inte låta någon hjälpa mig när skiten träffar fläkten? 

 

Det är väl lite såhär, hittills har den absoluta majoriteten som lovat och jag litat på svikit. Sen jag var liten. Och jag fattar. Det är lätt att älska och stötta så länge allt är frid och fröjd. Det är så lätt att lova för mycket, eftersom man inte förstår vad det handlar om. Och när, om, man ser vad löftet innebär, och man känner att man tagit sig vatten över huvudet så tycker jag att man kan vara människa nog att berätta det. För jag förstår att man inte orkar. Jag är medveten om det. Särskilt om man inte ser den gradvisa förändringen utan plötsligt bara får händerna fulla med någon annans ångest.

 

Jag har fått höra att jag är svår. Herregud så ofta jag fått höra det! Men jag är inte svår, jag visar bara inte exakt allt som pågår på insidan och då kan jag nog uppfattas som sådan. Eller sur. Och jag har svårt att berätta, svårt att förklara. Svårt att be om det jag behöver. 

 

Jag fattar verkligen, det är inte lätt att stå vid min sida. Och precis av den jävla anledningen håller jag mig på avstånd. För de gånger jag försökt förmedla mina behov och mina känslor så har utgången sällan blivit bra. Oftast har jag mötts av skepsis, skuldbeläggande och skammande. "Varför tror du att du är unik?" "JAG mår dåligt när du får ångest", "det där är bara trams!". Det är tydligen så vansinnigt lätt att vända mitt mående emot mig, att det är jag som är skurken. Det spelar ingen jävla roll hur mycket jag gör för att hålla ett avstånd, en del personer tränger sig på och kräver en del av mitt utrymme. För att sen backa och lägga skulden på mig.

 

Jo, jag är arg. Arg för att mina gränser inte respekteras och arg för att jag får skulden för något jag redan sagt ifrån om (kom inte så nära, låt mig vara). Kom inte så jäkla nära om du inte pallar med det. Lyssna på vad jag säger!

 

Det här är absolut, självklart, naturligtvis ingen ny grej. Det är inget jag kommit på som vuxen. Det här hänger kvar sen alltid, typ. Däremot har jag med åren fått förmågan att sätta ord på det. Formulera det. Inse att det fortsätter. Om och om och om igen. Jag kanske låter bitter. Det är jag inte. Jag är däremot less. Less på att folk ska ha mig att prata, be om hjälp, släppa in dem, för att sen "inte orka". Det är inte som att jag på något vis döljer vem jag är, eller låtsas vara någon annan.

 

Återigen blev det rörigt. Det är förbannat rörigt i huvudet just nu. Jag inser att jag inte litar på någon, på ett djupare plan än jag tidigare trott. Jag är så oerhört jävla rädd att bli lämnad. För det är vad jag hittills upplevt. Människor går när jag behöver dem mest. Det... Gör ont.

 

.