"Min man är barnvakt"
Då och då träffar jag på folk (främst mammor...) som stolt berättar att deras män är barnvakt. Åt sina egna barn. Eller att mannen varit så himla duktig och givit barnen frukost. Eller att hon var tvungen att gå upp tidigt för att kontrollera att mannen klätt på barnen vettiga och matchande kläder.
Eller för all del, åt andra hållet, mammor som öppet talar om hur dålig pappa och partner mannen är, eftersom han till exempel inte flätat håret på lillan innan hon gick till förskolan, eller hade tv:n på fast barnen var vakna. Eller som givit lillkillen Risifrutti när de var på utflykt i stället för den ekologiska och hemgjorda yoghurten som mamman planerat.
Kom igen! Vad sysslar ni med? För det första; är era män inte lika mycket och bra föräldrar som ni själva? För det andra; vad spelar det för roll om hundra år? Och för det tredje; varför måste ni hänga ut era män och berätta för alla hur dåliga de är?
Det första. Jag har ett stort kontrollbehov. När jag och Andreas träffades tyckte jag det var jobbigt att han vek tvätten på annat sätt än jag själv. Det kliade i hela kroppen efter att få riva ut alla kläder och lakan (framför allt lakan!) och vika in det igen, på mitt sätt. När Leon föddes hade jag ständigt åsikter om vilka kläder han hade på sig, vilket till slut resulterade i att Andreas aldrig klädde på honom utan att kolla med mig först. Men vet ni? Det går att jobba på, det där kontrollbehovet. Andreas gör sitt bästa när han ansvarar för barnen, och jag gör mitt bästa när jag har ansvaret. Vi gör inte alla saker likadant, men vi är lika bra eller dåliga föräldrar för det. Jag är inte bättre förälder för att jag viker barnens bodys i "tre plus tre" eller rullar påslakan så att de blir lika stora allihop. Andreas är inte bättre förälder för att han gör i ordning ersättning snabbare eller får barnen att somna på tre sekunder. Och han är definitivt inte barnvakt åt sina egna barn, han "har barnen" medan jag gör annat.
Det andra. Jag insåg efter ett tag att det spelar ingen som helst roll om Leons byxor och body är omaka. Det gör ingenting om påslakanet har fått några skrynkor i skåpet. Och det har ingen betydelse om tjejerna somnar i body och byxor i stället för i pyjamas. Det ligger enbart hos mig, det är bara jag som mår dåligt av att gå och störa mig på det. Så länge ungarna mår bra så är det inget fel.
Det tredje. Självklart gnäller även jag på min man, det gör vi nog alla. Men jag väljer var jag gör det, och vilka som hör på. Jag respekterar min make alldeles för mycket för att hänga ut honom totalt i en blogg där vem som helst kan läsa. På sätt och vis tycker jag att det beteendet säger väldigt mycket mer om kvinnan i fråga än om mannen (ja, jag generaliserar lite, självklart finns det situationer där förhållandena är omvända), varför väljer man att stanna hos en man som är så dålig? Varför väljer man att bli mamma åt sin partner? Vad fasen, jag påminner självklart Andreas om saker ibland, liksom han gör åt mig, men han får göra sina egna misstag, och det är just vad de är, HANS misstag och val. Inte mina. Jag behöver inte sopa framför honom hela tiden, eftersom vi båda är vuxna, vi är egna individer och så länge vi inte gör något som skadar någon annan så finns det ingen anledning till att någon ska börja tjata och gnata.
Så, lita på att papporna till era barn klarar av att ta hand om dem, om lillan är rufsig i håret när hon kommer till förskolan så spelar det ingen som helst roll, försvara inte, bortförklara inte, du behöver inte ens kommentera det. Om ni inte kan lita på att era män gör sitt bästa, varför stannar ni kvar då? Är det inte bättre att i så fall vara ensamstående i stället för att agera mamma åt en vuxen man?
Skärp er, för fan!