Det här med beröring.

 
Först - jag vet. Det är mer än ett år sen jag skrev. På det här året har det hänt en hel del, och ändå ingenting. Jag fick en ny diagnos och en ny medicin i juli förra året, diagnos GAD (generaliserat ångestsyndrom) och läkemedel mot det. Det har funkat så himla bra, jag har enligt mina mått mätt faktiskt varit i princip ångestfri, en sån lättnad! Ilskeutbrotten har också varit som bortblåsta. Inte så att jag inte blivit arg (hallå, jag har tre barn och en man?) men inte på det nästan okontrollerade sättet som jag kunde bli tidigare. Det har påverkat mig mycket mycket mindre sen jag fick medicinen. Ibland blir det bara väldigt bra.
 
Som vanligt är det väl dock så att jag skriver när jag sjunker. Just den här gången kände jag rätt tydligt när det började gå neråt, brist på återhämtning och för mycket värme gjorde väl sitt till. Jag har en helt fantastisk familj som ställer upp helhjärtat, för att inte tala om mina vänner. Herregud, var skulle jag vara utan alla som stöttar och håller mig uppe?
 
Men ja. Beröring. Jag är normalt en person som faktiskt älskar fysisk beröring, att känna en annan människas hud och värme får mig att må bra. Många gånger behöver jag också fysisk beröring för att liksom komma ur min bubbla, bli påmind om att jag inte är ensam. Oönskad och oväntad beröring gör mig dock väldigt obekväm. En av mina "svårigheter" är bristande grundtillit, min hjärna tror att viss beröring kommer göra ont på ett eller annat sätt. Jag har inga problem att krama någon även om jag inte känner vederbörande så väl, det är ändå socialt accepterat att kramas i vissa situationer, och kramen avslutas sen. Men en hand på ryggen på jobbet kan kännas väldigt hotfull, om jag inte är beredd. Jag blir osäker på vad som föräntas av mig, hur jag ska reagera. 
 
Ibland kan jag också få nog av beröring, när det är någon som vill ha något av mig. Som barn som klänger och klättrar på mig, då kan jag verkligen längta efter att få ha min kropp i fred, då vill jag verkligen inte att någon ska ta i mig längre. Där är det nog kontrollbehovet som ställer till det också, jag har inte koll på vems hand som är var och vem som vill ha vad. I vissa situationer vill jag bara vara absolut i fred, inga intryck alls, och därmed ingen beröring.
 
Andra gånger behöver jag VERKLIGEN bli tagen i. Men inte av vem som helst. Utanför familjen finns det två personer som jag litar fullständigt på, där även min hjärna är med på tåget. När jag får ångest, om så bara ett litet påslag, så ser dessa det på en gång. Och de vet vad som funkar. Inte prata så mycket, men ta i mig. Ta min hand, krama mig, håll om mig. Nära. Det är som att deras kroppar kan lugna min, som ett spädbarn som anpassar hjärtslag och temperatur efter bäraren. Den närheten behöver jag för att fungera när det är skakigt.
 
Jag fascineras över att de här två fantastiska personerna ser mig. På riktigt. Som vet att deras låga röster i mitt öra får mig att fokusera, får mig att slappna av och får mig att andas lite lugnare. Som ibland bara behöver säga "andas också" eller bara dra med naglarna över min arm. Som förstår att ett "kan jag komma förbi med den här random saken?" eller "jag är ute och åker, kan jag komma inom för en snabb kram?" är mitt sätt att be om hjälp. Och de öppnar famnen, hemmet, hjärtat. För mig. Jag älskar det. 
 
Och deras beröring känns aldrig hotfull. Aldrig någonsin. Det är en mäktig känsla (för mig!) att lita på någon på det viset. Att inte rycka till om någon av dem går bakom mig och nuddar min axel. Att veta att de inte vill mig illa. Sjukt, och sjukt skönt.
 
Sen finns det vissa situationer där allt ändå känns okej, när jag umgås med onyktra personer till exempel. Då är det andra regler som gäller, det blir lite som med barn, jag kan bli överraskad av en kram bakifrån, men jag blir inte rädd. Borde fundera lite mer över det här tror jag, klura ut vad det är och varför det är på ett visst sätt. Är det tilliten som saknas? Är det kontrollbehovet som bråkar? Eller är jag bara jävligt skev?
 
 
Allmänt, bipolär, förtroende, medicin, vänskap, Ångest | | Kommentera |
Upp