Det här att ha en psykisk sjukdom...
Som bekant har jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2. På sjätte plats på WHO:s lista över mest funktionsnedsättande sjukdomar. Yeah. Man vet inte riktigt varför en del utvecklar sjukdomen, men forskning pågår, och hittills har man väl kommit fram till att det beror både på arv och miljö. Man ärver sårbarheten för att utveckla sjukdomen, men det krävs oftast yttre påverkan för att det ska hända. Med två friska föräldrar är risken att få skiten typ 4 procent, med en sjuk förälder är risken nånstans strax över 25 procent. Diagnosen är inte helt lätt att ställa, men tidig diagnos ökar chanserna för att den sjuka ska ha ett hyfsat normalt och normallångt liv. Att slippa så många skov, det sliter något väldigt på kropp och psyke att svänga som jag gör. Dessutom gör varje skov att man blir mer sårbar för ännu ett, de sliter ut hjärnan liksom. Och tydligen blir man dummare för varje skov, om man har lite otur. Alltså att ens iq sjunker. Så jävla peppande sjukdom det här.
Jag fick min diagnos 2014, då skulle jag fylla 31. Jag kan känna viss sorg över att jag inte fick hjälp tidigare, jag hade verkligen behövt det. Under Den Stora Utredningen 2018 kom en del spännande fram. Till exempel att jag uppfyllde kriterierna för ADHD när jag var barn, men inte som vuxen. Jag har inga autistiska drag, men social fobi, GAD (Generalised Anxiety Disorder) och drag av EIPS (borderline). Och självklart bipolär sjukdom. Plus ätstörningen förstås. Och en del mindre smickrande personlighetsdrag som kontrollbehov, rigiditet och sånt. Härligt. Det var... Upplyftande.
Grejen är att de allra, allra flesta inom vården påtalat att nästan alla med bipolär sjukdom kan leva ett relativt normalt liv, de har långa perioder utan symptom och kan jobba heltid, ha familj och ja... Vara normala. Jag har liksom aldrig känt att jag kunnat vara "normal". Saker och ting har alltid påverkat mig mer än jag stått ut med, jag har inga filter, jag kan inte stänga av intryck. Får jag ångest är det liksom hela mitt väsen, det slår ut allt annat. Har jag huvudvärk fungerar jag inte. En droppande vattenkran tar över hela mitt medvetande. Det är svårt att avleda. Det är svårt att förklara.
Jag har hela mitt liv fått höra att jag måste skärpa mig, sluta tänka för mycket, skaka av mig, visa hänsyn, räta in mig i ledet. Och jösses, som jag försökt! Herregud, jag har liksom inte gjort annat, tills det helt enkelt inte gått längre och det brister. Jag har exploderat i ilska, kastat saker, slagits och haft sönder. När jag var yngre var det väldigt ofta, ingen var väl egentligen intresserad av att ta reda på varför jag var så arg, vad som fanns där bakom. Kanske ingen orkade. Jag var bara den där arga ungen.
Som vuxen exploderar jag nog inte så ofta, även om jag kan reagera starkt när jag inte känner mig sedd, eller när jag blir förminskad. Eller när det bara varit sak på sak på sak hela dagen och en liten grej får mig över kanten. Fortfarande kan jag bli tillsagd att visa hänsyn, inte ta över, inte vara så arg, och det gör mig liksom ännu argare, eftersom det ju är PRECIS DET JAG GJORT HELA JÄVLA TIDEN. Någon eller några kan hacka på mig, eller "skoja", men när jag säger ifrån är jag tråkig och känslig. Ja? Låt mig vara känslig då.
Skit samma. Stickspår. Såhär. I veckan var jag hos min nya läkare. Jag gillar henne. Men hon gör en grej som är ny för mig. Hon talar om att min sjukdom är allvarlig. Att jag inte kan förvänta mig att jobba heltid. Att jag HAR en funktionsnedsättning. Hon pratar öppet om att suicid är en jäkligt stor risk för patienter med min sjukdom, men samtidigt lyfter hon det positiva som rätt miljö kan göra. Det som känns... Illa(?) är att hon satte in apo-dos. Färdigpackade mediciner i små påsar som jag hämtar från apoteket varannan vecka. Hon pratade också om boendestöd. Alltså, är jag så sjuk? En nära vän sa spontant: "Jamen det blir väl bra, du behöver det.". Ja, kanske. Jag är bara så van att (inte) klara mig själv. Jag söker den fysiska tryggheten hos andra, att bara titta på tv i samma soffa eller dricka kaffe. Att någon annan är där, för jag kan inte hantera mig själv, på något vis.
Men vad fan. Förlåt, jag märker att jag inte har någon röd tråd, och jag borde kanske delat upp det här på flera kortare inlägg. Men jag funkar inte så. Just nu kämpar jag med den där jävla tanken "jag vill inte mer" och försöker distrahera mig själv, för det hjälper tillfälligt. Men ja...