utanpersonligtansvar

Och jag skulle väl för allt i världen aldrig svara "ja" på den frågan? "Ja, du behöver vara orolig, nu får du sitta hemma och vara det i fem dagar tills vi ses igen." Och förlåt, men när du börjar vädja till mitt samvete tappar jag lite förtroende för dig. Jag vägrar bära dina skuldbeläggande frågor och känslor. I mitt huvud är det alldeles pinfullt med skuld och skam, lägg inte sten på börda är du snäll. Särskilt inte om du möter mig inom vården. DU är där för att hjälpa MIG. Inte för att skuldbelägga mig för att jag mår så jävla dåligt att jag inte tänker klart, eller få mig att hamna i en situation där jag plötsligt bär ansvaret för hur du mår och känner. Lägg av!