Behöver visst få ur mig lite till...
Jo... Ibland när jag känner mig sådär jävla värdelös som jag gör nu för att jag är så väldigt tveksam till ätstörningsbehandlingen så kompenserar jag. Då gör jag allt för att andra ska tycka att jag inte är så värdelös, för att liksom dölja det. Idag har jag till exempel dammsugit och skurat hela huset, torkat bord och bänkar och sånt. Sen råkade jag somna i soffan, vaknade och kände mig genomusel. På jobbet har jag också tagit tag i de där surdegarna, plockat i ordning sånt som kanske egentligen inte märks, men som är skönt när det är gjort. Rensa i lådor till exempel. Ni vet. Allt för att det inte ska synas och märkas hur jävla kass jag är.
Jag önskar jag hade mer ork, till att putsa fönster eller något. Men ja... Det går inte.
Terapi hörrni... I januari förra året påbörjade en ny terapisession med en ny psykolog. Det tog cirka tre veckor innan han satte fingret på ganska precis vad som var fel. Och sen började vi ta tag i det. Det var veckor då jag ställde inte våra möten för att jag inte orkade just då. Jag gick därifrån med gråten i halsen många gånger. Jag omvärderade mig själv, min situation och ja... Hela mitt liv typ. Jag kom ofta hem som en urvriden pappersnäsduk och bara somnade. Att sätta ord på det som gör ont, det gör... Ont. I samma veva (rätt exakt) så fick både mamma och pappa en stroke, livet ställdes på högkant, allting förändrades. Jag hade precis flyttat, separationen var färsk, jag var på en ny arbetsplats och allt det tillsammans blev alldeles för mycket. Jag vet att jag gjorde en del besvikna genom att inte må bättre. Jag önskar att jag kunde gjort annorlunda.
Att sätta ord på min relation till mat och ätande, det känns ännu värre. Det faktum att jag kommer göra det i Stockholm, långt hemifrån, en lång resa dit och hem, där jag är helt ensam med alla tankar och attackerande känslor... Det är inte lockande alls.
Det är okej att tycka att jag är bortskämd. Motsträvig. Dum. Värdelös. Oavsett vad ni tycker så tycker jag det också. No worries.
Jag förstår inte hur jag ska klara av det. Då är det lättare att fortsätta som jag gjort hittills, det går bra. Alla provsvar ser bra ut, min kropp tål det här. Jag kommer inte svälta ihjäl.
.