Ett litet inlägg om tillit...
"If I trust in you, would you let me down? Would you laugh at me?"
Tillit är något jag har problem med. Kanske lite större än jag själv vill erkänna. Jag tror gott om människor, jag utgår oftast från att andra är ärliga, säger de att de ska göra något så tror jag på det. Utom när det kommer till vad de tycker om mig. Om någon säger något snällt till mig så är jag på djupet säker på att de antingen inte fattar något, att de ljuger eller att de vill vara elaka. Får jag en komplimang så jobbar jag hårt på att bara säga "tack", men det går inte in djupare.
Jag litar inte på att andra står kvar, på riktigt, när skiten träffar fläkten så att säga. I mitt huvud är jag bara värd att tyckas om så länge jag "sköter mig" (vilket för övrigt är ett uttryck jag ogillar, vad säger det egentligen?). Så snart jag, under min uppväxt, visade uttryck för något som var opassande eller otrevlig så möttes jag av besvikelse och skuldbeläggande. Kanske var det så att jag ansträngde mig så jävla mycket att vara till lags och göra rätt, och när det väl brast så brast det ordentligt vilket kanske förvånade vuxna i min omgivning. Min rädsla för att inte bli trodd gjorde också att jag sällan faktiskt berättade vad som hänt, om någon kompis varit taskig eller liknande. Jag fick liksom hela skulden, eftersom jag blev arg och slogs. Men ilskan dolde ju förnedring, ledsenhet, ensamhet, besvikelse och en stor osäkerhet. Jag hade verkligen behövt att någon orkade se förbi det arga. För mig är det så himla viktigt att barn i min omgivning får en chans att berätta, kan få hjälp att sätta ord på vad de känner, inte bara avfärda ungen som arg.
Så. I vuxen ålder känner jag mig oftast så fruktansvärt ensam. Minsta tecken på att någon tycker jag är jobbig eller för mycket känns som ett slag i magen. Det är extremt få personer som jag kan berätta för när jag egentligen känner mig krånglig. Men jag har inga svårigheter att berätta om sånt som andra kanske tycker är tungt, i efterhand liksom.
Jag är en trygghetsknarkare. Det har jag blivit både retad, pikad och ifrågasatt för. Det går hand i hand med mitt kontrollbehov, jag behöver ordna det för mig så jag slipper hamna i en situation där jag är orolig, rädd, ledsen utan att kunna fly. Jag har alltid varit noga med att mina saker är mina. Jag lånar gärna ut, men jag vill bli tillfrågad innan någon tittar i mitt skrivbord eller vad som. Det handlar inte om att jag har hemligheter, men jag vill veta vad andra vet om mig. Jag trivs i "det lilla rummet", där jag vet hur jag tar mig därifrån, där jag vet vad som väntar. Det kan säkerligen verka astöntigt, men det är så jag fungerar. Jag behöver ha kontroll, för att minimera skadorna eftersom jag inte repar mig särskilt snabbt.
Min grundtillit existerar i princip inte. Kanske är det därför så viktigt att jag kan förmedla trygghet till andra?
Det är ensamt att inte lita på andra.