Jag är som ett barn..?
Alltså... Vissa nätter sover jag bra. Andra nätter sover jag som ett litet barn, jag sover en timme, vaknar och gråter, är orolig, vill helst gosas lite med, somnar om. Uppenbarligen behöver jag daglig tillsyn, någon som kollar av att jag tar medicin, äter och är okej. Jag vill ha, tycker om och behöver rutiner och fasta gränser. Förutsägbarhet.
Jag har av förklarliga skäl funderat en hel del kring det här med relationer. Jag har aldrig gått in i en relation och vetat vad som felar hos mig, vad jag triggas av och vad jag behöver. I princip får man väl säga att jag varit hypoman i början av de flesta förhållanden och relationer jag haft, för det är ju då jag är glad, pigg och utåtriktad, det där som är attraktivt för de flesta. Det är då jag kan flirta och skratta och just då tror jag också att jag kan vara värd att tycka om. Att bry sig om. Inget av det funkar när jag är nere. Och jag är nere större delen av tiden faktiskt.
(Vad fan, trots läkemedel så är jag ju mest nere? Jag får inte ens bryta av skiten med sköna hypomaniska perioder?)
Relationer var det. Skulle jag inleda ett förhållande med någon nu, oavsett vem, så skulle det innebära en stor risk att han blir mer av en vårdare än en pojkvän. Och det FÅR inte bli så. Naturligtvis bör man ställa upp för varandra i tuffa tider, men det får inte vara obalans i det hela. Det funkar heller inte om jag ska förlita mig på den här personen för att må bra, det måste komma från mig själv. Det blir för tungt att bära det ansvaret för någon annan tror jag.
Nu är det inte aktuellt ens pyttelite att jag ska ha något förhållande andra än till mina närmaste, men det känns ändå bra att kunna formulera. Framför allt behöver jag trygghet. Tryggheten i att veta att personen jag lever med vill mig väl. Jag är inte svartsjuk av mig (tror jag?) och jag vill inte sitta fastklistrad mot min partner, men jag behöver veta att oavsett hur arg han blir på mig för att jag inte burit ut soporna eller glömt handla så kommer han inte bli elak och vilja göra mig illa. Jag kan också skrika och bråka, men jag står inte ut med att kanske bli lämnad för att jag blir arg, även om det är opåkallat och kanske orättvist. Jag behöver den tryggheten, jag behöver veta att jag är omtyckt och kanske älskad trots att jag beter mig illa och glömmer saker.
Det här är ju sånt som går så långt tillbaka, min rädsla att bli lämnad, övergiven, att känna att jag är så fel att jag inte är värd att tycka om. Jag behöver jobba på det här. Och tro mig, jag gör verkligen det. Jag vill inte vara knepig. Jag vill inte vara svår och otillgänglig. Jag vill vara hon den där glada och utåtriktade personen som jag kan vara ibland. Att skriva om det här är ett sätt att formulera, verbalisera och försöka känna. För jag är urusel på att känna. Att intellektualisera är mitt skydd mot allt som är jobbigt.
Jag vet inte om det går att förstå hur sjukt jobbigt det här är. Hur hårt det sliter på mig, trots att jag inte vill det. Hur lite jag visar av det som gör ont. Och nu, som allt är, med sjukhus och fan och hans moster, vet jag knappt vad jag känner. Jag balanserar på någon form av kant, men det enda jag kan formulera och identifiera är "jag orkar inte" och "det går inte". Ont gör det. Trött är jag. Men framåt är väl enda vägen.
.