Att "mamma sig själv".
Jag tror att jag är hyfsat bra på att "mamma" andra. Att lyfta, peppa, lugna, lyssna, trösta, validera... Det där en trygg vuxen gör för barn och unga. Jag räknar alltså inte in det andra man gör som förälder, tjatar, lagar mat, tappar tålamodet, uppfostrar, städar, skriker på familjen för att någon flyttat på sakerna man trodde man visste var de fanns... Bara det positiva. Det där som så många ibland behöver, få landa i en trygg famn (inte alltid bokstavligt) och bli lite ompysslad. Jag mammade en främmande, ung tjej häromdagen, jag mammar ibland kunder på jobbet, jag mammar förstås mina barn, mina vänner, och deras barn.
Jag tror att du förstår vad jag menar, med tålamod och trygghet kan man komma ganska långt, vare sig det är hos en panikgråtande tonåring, en fyraåring i affekt eller en orolig pensionär. Lågaffektivt bemötande är väl ett annat uttryck för det. Bara lyssna och validera, det behövs inte så mycket mer.
Men det är svårt att mamma sig själv. Eller nej, JAG har svårt att mamma MIG själv. Jag försöker. Jag blir kanske lite bättre, långsamt. Jag lägger märke till mina känslor, jag kan förstå varför de uppkommer, jag vet att det mest effektiva sättet att "bli av med dem" är att låta dem vara. Acceptera dem. Validera dem. Men utan att agera på dem.
Fast det är inte helt enkelt. En del av mig kan bli skitarg för hur någon behandlat mig, men den delen är så himla liten i jämförelse med alla andra känslor kring händelsen. Skam, skuld, sårbarhet. Att den andra hade anledningar att göra som hon gjorde. Som om en väns svek mot mig inte skulle få göra mig arg, oavsett vad som orsakade sveket? Hade det varit någon annan som blivit sviken och ledsen hade jag ju på en gång bekräftat att känslan av ilska och ledsamhet är HELT okej, och förmodligen kunnat förklara mekanismerna bakom bådas beteende, utan att lägga skuld på någon. Jag hade berättat att ilskan absolut kan vara motiverad. Att det är helt naturligt och normalt att bli ledsen. Jag hade tryckt så oerhört mycket på att DET ÄR OKEJ ATT KÄNNA.
Men det är ju svinsvårt att applicera på mig själv. Flyktigt kan jag känna att det är okej att vara arg och ledsen, men känslan går snabbt över till att jag blir arg på mig själv för att jag fortfarande reagerar och känner. Samtidigt vet jag ju att det inte går att snabba på processer. Jag vet att jag processar långsamt. Väldigt långsamt. Jag måste liksom älta känslorna ett tag, innan jag kan släppa och gå vidare. Och det är okej att vara sådan. Jag behöver inte ställa någon till svars, jag behöver bara komma över känslan. Även om det tar tid.
Hur lång tid det tar beror på vem det är som gjort mig ledsen, vad vi haft för relation, om jag tror att det finns en vinst i att försöka gå vidare tillsammans eller om jag ska backa helt, vad omgivningens reaktioner kommer bli, etc etc. Men jag behöver tid. Balansera upp mitt mående mot min förståelse mot den andra.
Jag skulle behöva bli mycket bättre på att mamma mig själv, att prata snällt med mig själv, validera, se styrkorna och lyfta framstegen. För nog fan gör jag framsteg. Det går långsamt, som med så mycket annat hos mig, men det går framåt. Kanske mest i min inställning till mig själv, till orsakerna till varför jag är som jag är, till min syn på framtiden. Ja, jag är en person som flyr när saker blir jobbiga. Och det får vara så. Man måste inte konfrontera allting på en gång, det är mer än okej att ibland backa lite för att fundera och samla sig. Sen måste man kanske inte konfrontera ens när man samlat sig. Det kan ge dig mer sinnesro att göra ett eget avslut.
Men att vara sin egen mamma, sin egen trygga famn, sin egen coach, det är fan inte lätt.
.