utanpersonligtansvar

Rörigt.

Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart.

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden.

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden.

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna.

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta.