Ljugande psykolog och utökad utredning.
Vi kan väl vara ärliga från början va? Det går inte så bra för mig. På ytan, jo, men på insidan händer inte ett jota. Jag kommer inte framåt. Kanske inte bakåt heller direkt, men jag skulle ju väldigt gärna se att det blev bättre. Att jag kanske kunde plocka bort Oxascand alldeles. Att jag hade Theralén bara i nödfall, men att jag aldrig behövde använda den. Att slippa vakna med ångest, somna med ångest. Inte behöva gå hem från jobbet på grund av skitångest. Kunna följa med resten av familjen på utflykt och bara känna ett milt, hanterbart obehag vid gigantiska akvarium. Åka buss! Sånt som inte fungerar. Men. Min läkare är övertygad om att vi (eller ja, hon) missar något, eftersom jag inte blir bättre. Vi provade höja dosen Voxra, det gav mer ångest än tidigare, och mer illamående. Jag borde mått bättre.
Så. Jag sade ifrån mig min psykologkontakt efter jul. Han var fullständigt införstådd med att jag har svårt att lita på människor, och att ett vunnet förtroende kan raseras på en microsekund om det vill sig illa. Och fanskapet passade på att ljuga i min journal. Jag kanske har skrivit om det redan? Skit samma, vi tar det i så fall igen. Jag hade en period i början av december när jag mådde extra dåligt. Min läkare ringde mig under en särskilt jobbig stund, hon övertalade mig att ta en lite större dos Oxascand än normalt och ta mig iväg ner till psykologbesöket jag hade inbokat. Psykologen skrev i journalen att vi inte hade ögonkontakt en enda gång under besöket och att jag visade tydliga tecken på ångest, även om han själv inte tyckte att de var alarmerande. Suicidrisk något förhöjd. Läkaren skulle ringa dagen efter för att stämma av, men jag svarade inte. Inte dagen efter det heller (torsdag). Så på fredagen hade min läkare lämnat över uppgiften att ringa mig till min psykolog. Han ringde två gånger, jag svarade inte någon av dem. Efter helgen såg jag att han skrivit i journalen att han pratat med mig och att jag hade uppgivit samma status som vid onsdagens besök. Han skrev också in när jag hade nästan besök inplanerat. Pang krasch, där försvann det lilla förtroendet.
Jag pratade med min läkare om det här, men jag ville inte säga något direkt till psykologen (hej konflikträdsla), men hon är ganska övertygande, min kära läkare. Så när jag berättade för psykologen om att han skrivit helt jäkla fel i min journal så svarade han "okej, tack" och ändrade. Alltså, va? Om han hade skrivit fel av misstag så hade han ju garanterat ifrågasatt min version och tagit reda på vad som hänt. Hans reaktion tyder bara jävligt mycket på att han ljög medvetet. Kanske för att slippa ringa efter helgen, inte vet jag. Men lögnen och hans reaktion fick mig att bestämma mig för att inte träffa honom igen. Aldrig någonsin. För allt han visste så kunde mitt uteblivna svar bero på att jag var svårt skadad eller död, och det normala hade varit att han skrev att han bara inte fick tag i mig. Jag menar såklart inte att det är min psykologs uppgift att jaga mig när jag mår för dåligt för att svara i telefon, men i och med hans anteckning så trodde ju även min läkare att läget var under kontroll och att jag pratat med en vårdgivare.
Hur som helst. Någonstans i den här vevan började min läkare prata om att göra en utökad utredning. SCID II ska tydligen ingå, det är ett formulär för att identifiera personlighetssyndrom (tidigare kallat personlighetsstörningar). Jag har gjort den tidigare och då visat drag av borderline (emotionell instabil personlighetssyndrom), och fobisk/undvikande personlighetssyndrom, men inte nått hela vägen fram för att det ska räcka till diagnos. Dessutom vill hon utreda för neuropsykiatrisk problematik. Jag är lite osäker på vad hon far efter, men hon skrev i min journal "förstår ironi" så hon är nog öppen för det mesta. Hon vill ju gärna börja pilla i min ätstörningsproblematik, hon ogillar att jag intellektualiserar och hon påstår att jag har ett kontrollbehov? Nä? Och tillitsproblem, inte jag inte! Nej, men jag börjar inse att det här behövs. Och i morgon ska jag på första besöket hos min nya psykolog, som fått det tvivelaktiga nöjet att läsa mina journaler. Grattis, det är bara 16 års anteckningar!
Jag har två personer som står mig väldigt nära, och de båda tjatar på mig om att jag måste börja prata med vården. De har rätt. Men det är så satans svårt. Utredningen gissar jag består av mest frågor, ja, nej, kanske och aldrig i livet typ. Och raka frågor är inte så knepiga att svara på. Det är de där "berätta om dig själv!" som gör att det låser sig.
I morgon alltså. Jag vet inte vad som väntar. Jag vet inte vad som kommer krävas av mig. Jag vet inte vad den här psykologen är för typ. Jag vet att det är en kvinna, att hon heter Åsa. Jag misstänker att jag kommer i det närmsta förgås av oro under förmiddagen, överdosera kaffe och benso och sen bryta ihop efter besöket. Eller så kommer jag känna mig alldeles lugn. Jag hatar att inte veta!
Nå. Som vanligt rörigt. Och som vanligt bara mina ostrukturerade tankar.
.
❤️