Mera självskadebeteenden.
Jepp, jag kände att jag inte skrivit klart om självskadebeteende. Inte heller den här gången är det något grafiskt eller detaljerat.
Självskadebeteendet jag skrev om förra gången, att till exempel skära sig, är ju väldigt tydligt. Det är lätt att upptäcka, om man vet vad man ska titta efter, och om personen med skadorna låter någon se. Det är såklart också lätt att se, om personen är öppen med det. Den typen av självskadande kan dock se olika ut, gemensamt är att man vill tillfoga kroppen smärta och/eller se blod. Att nypa, slå, rispa, bränna är också vanligt. För vissa är smärtan prioriterat, för andra är det blodvitet.
Men ett självskadebeteende kan också vara lite mer subtilt. Det kan vara så "enkelt" som att bara inte ta hand om sig, inte sova och äta regelbundet till exempel, eller utsätta sig för risker och kanske strunta i mediciner man behöver. En del tränar alldeles för mycket. Ett självdestruktivt beteende som är lättare för omgivningen att upptäcka är att man dricker för mycket, för ofta. Man kanske använder droger eller umgås med människor som behandlar en illa. Kanske är man ute och balanserar på kanten till kriminella handlingar, någon muckar gräl med ordningsvakter på krogen eller i tunnelbanan. En del blir mer promiskuösa och sätter ett eventuellt förhållande på spel. Vissa tar överdoser av läkemedel.
Självskadebeteende är inte samma sak som att vilja dö. Det är inte samma sak som självmordsförsök, även om det kan se ut så. Det handlar om syftet. En person med självskadebeteende kan naturligtvis också vara suicidal, men det behöver inte vara så. Långt ifrån alla vill heller söka sjukvård, tvärtom är det (som jag skrev igår) oerhört skamfyllt att skada sig själv. Därför är det också svårt att veta hur utbrett det är. Det är vanligare hos kvinnor än hos män, men den allmänna bilden av en trulig tonåring som behöver uppmärksamhet stämmer inte alltid. Vuxna gör det också, det var tydligt på 140. Men det kan vara ett sätt att påverka omgivningen, när någon gör sig illa så skapar det ett omsorgsfullt beteende hos omgivningen, vilket kanske är just det man vill ha.
Självskadebeteende är vanligt vid flera olika psykiska diagnoser, bipolär sjukdom, depression, PTSD, autismspektrumstörning, psykos och bipolär personlighetsstörning till exempel. Det finns dessutom ett samband mellan ätstörning och självskadebeteenden.
Så vad driver en människa till att göra sig själv illa, på olika sätt? Det är naturligtvis olika från person till person, men det är vanligt att man vill straffa sig själv (på grund av risig självkänsla och -bild), straffa omgivningen, en desperat handling för att få känna NÅGONTING, att få känna sig levande, att omvandla den psykiska smärtan till en fysisk eller att känna att man har kontroll. Självskadebeteende har beskrivits som ett beroende, den som är sjuk har enormt svårt att stå emot impulsen att skada sig själv. Jag har också försökt beskriva det, flera gånger, och jag tror att det närmaste jag kommer är att jämföra det med rökning. När man är arg, stressad, orolig eller ledsen är det lätt att tända en cigg. Det kan vara skönt att ha cigaretterna med sig, även om man inte kan röka just då, att de ligger i väskan är en trygghet, OM man får möjlighet. Ibland röker man bara för att man vet att det kommer dröja till nästa tillfälle. Första blosset kan göra att axlarna åker ner en våning och man slappnar av. För en person som skär sig kan det vara samma sak. En del har alltid ett rakblad i väskan eller plånboken, om det skulle behövas. Många gånger räcker vetskapen om en "utväg". Någon skär sig i förebyggande syfte, det är inte alltid en impulshandling. Ibland kan det vara fantastiskt skönt att veta att "när jag kommer hem så kan jag...", då orkar man med dagen. Eller den som väljer att springa av sig ilska och frustration, eller styrketräna! Det är ju samma sak, bara det att träningen är bra för en, det är ju varken rökning eller självskada.
Jag fick höra av en skötare på 140 att självskadare egentligen är endorfin-junkies. Och det stämmer väl på sätt och vis. Man får ju ändå en dos sådana när det gör ont. Av samma person fick jag lära mig att det kan hjälpa att hålla i en frysklamp. Och det hjälper faktiskt ibland, det gör ju ont trots att man har en handduk runt den, och det är ofarligt. Lämnar inga ärr. En del ritar med röd tuschpenna på huden, där de tänkt skära, och sätter sen på plåster. Det finns strategier att ta till, men en metod passar inte alla. Jag tror det beror på vad som driver en.
Det är svinjobbigt att stå bredvid en person som självskadar, men det är viktigt att komma ihåg att det är minst lika jobbigt för den sjuka! Under ett samtal på 140 (mycket därifrån nu!) dök det upp en jämförelse med ett barn i "trotsåldern". Barnet beter sig på ett icke önskvärt sätt och det är tufft för föräldarna. Men barnet kan inte göra annat, och barnet har det nog ännu tuffare än föräldrarna. Självskadebeteenden kan man allra oftast behandla, och "trotsåldern" går över, och på många plan haltar jämförelsen. Men jag tror att som anhörig måste man komma ihåg att det som är vansinnigt frustrerande för en själv förmogligen är dubbelt så tufft för den sjuka.
Nä, hörrni. Nu har jag nog rantat klart. Det är ett viktigt ämne för mig. Det är så tabubelagt, men de (vi!) med självskadebeteenden av olika slag behöver inte bli mer skammade. Vi behöver stöd. Och hjälp. Det är helt okej att inte orka dock, det är inte meningen att man som anhörig ska gå under på grund av någon annan. Det är också viktigt att komma ihåg!
Puss!