"Du gör mig ledsen!"

Ibland träffar jag på människor som säger så, "du gör mig ledsen!" och menar på att jag måste ändra på mig. Och det är klart, om jag står och säger elaka saker till någon annan så får jag ju ge mig, det är inte okej att medvetet såra en annan människa. Det har blivit någon grej att man ska häva ur sig sina känslor i tid och otid, i gräl med sin partner, i samtal med chefen och i ungefär alla andra situationer man hamnar i där man behöver ta en diskussion. Jag tror att jag kanske tolkar det lite snett (som det mesta...), men för mig blir det ett sätt för folk att lägga ansvaret för sina känslor på motparten. Eller om det är så att det är andra som tolkar det som att det är vad man ska göra? Hur som helst. För en tid sen råkade jag ut för en sådan människa. Det blev ett majoritetsbeslut angående en händelse, och den här personen började omedelbart bråka om att övriga var elaka och att vi var duktiga på att göra denne ledsen och sårad. Någon gång under allt tumult kom det fram att personen lärt sig göra såhär efter att ha deltagit i en kurs om självkänsla eller hur det var, och att vi inte fick trampa på vederbörande. Min första tanke var "men hjälp, hen har verkligen missförstått det här!". HUR kan man tro att detta skuldbeläggande ska ändra på motpartens åsikt? Frankly, my dear, I don't give a damn. Så länge jag har ryggen fri, alltså att jag varit saklig och lugn i mitt argumenterande, så vägrar jag ta ansvar för någon annans känslor. Jag tänker INTE få dåligt samvete för att någon, helt felaktigt, känner sig kränkt. 
 
Missförstå mig rätt, alla har naturligtvis rätt till sina känslor, vilka de än må vara, och hur de än må ha uppstått. Det vore ganska vidrigt att försöka ändra på det. Rätten till sina känslor är en av grundstenarna i min uppfostringsfilosofi. Även om jag tycker att ett barn blir argt och ledset för en supertöntig sak så har barnet rätt till sina känslor, och det MÅSTE jag respektera. Jag skulle aldrig i livet få för mig att härma eller förlöjliga mina barn, eller fota och lägga ut till allmän beskådan. Det är så jävla respektlöst!
 
Men, att jag respekterar någons känslor är inte samma sak som att jag tar ansvar för dem. Var och en ansvarar för sina egna känslor och känsloyttringar. "Jag blev arg" är ingen ursäkt för att slå sönder något. Eller någon. Det är väl lite det som är ens uppgift som förälder (bland annat), att hjälpa barnen hantera sina känslor, att sätta ord på dem och att förstå dem. Det händer såklart att jag förklarar för min man att "när du gör så sådär så blir jag ledsen...", i syfte att förklara mitt beteende; "...och därför går jag iväg.". Möjligen kan jag förklara varför jag blir ledsen också, om det inte är uppenbart. Men jag ser oftast ingen större mening med att fläka ut mig helt och ta fokus från själva huvudfrågan. Om det handlar om skäggstubb i handfatet tillför det absolut ingenting om jag dränker mina argument i tårar och lägger skulden för dem på maken. Det är faktiskt upp till mig att hantera mina känslor. Något jag däremot säger lite oftare är "när du gör såhär så upplever jag att du inte respekterar mig" eller liknande, och då är det mer att jag berättar hur jag tolkar något för att kunna få beteendet förtydligat, i syfte att förstå.
 
Jag tror att de allra flesta har en förståelse och insikt i vad som är okej att säga till andra. Men sen är alla olika känsliga. Om någon som barn blev traumatiserad av jordgubbar så kan vederbörande inte kräva att alla slutar prata om jordgubbar i dennes närhet. Det får personen hantera på egen hand. Saklig kritik och argumentation utan personliga påhopp eller kränkningar får man faktiskt klara av att hantera utan att lägga skulden för ens känslor på motparten. Och att förklara hur man känner i syfte att ge den andre dåligt samvete är lågt. Jag hade en chef som gjorde så. Det hon blev ledsen över var att jag på en direkt fråga svarade att jag inte hade särskilt stort förtroende för henne. Diskussionen efter gick ungefär "jag blir så himla ledsen när du säger så! Varför säger du så, när du förstår att jag blir ledsen av det? VILL du göra mig ledsen?!". Tja, varför ställde du en sån fråga om du inte klarar av svaret? 
 
Summa summarum: Det här med att berätta vad man känner konstant för att påverka andra, det är lågt. Fegt. Och det är VERKLIGEN INTE ett sätt att ta ansvar för sina känslor! 
Gnäll, rant | |
Upp