utanpersonligtansvar

Ångest.

Jag antar att ni vid det här laget vet om att jag lider av ångest, mer eller mindre svår, men alltid närvarande. Jag har mediciner som dämpar ångesten, som ger mig ro några timme eller som får mig att somna, och det är skönt. Tabletter för att sova har jag också, utan dem skulle jag inte orka alla känns det som.

Problemet med att leva med en ständig känsla av ångest är ju att det blir normalt. Jag vet inte alltid om jag mår illa för att jag är illamående eller för att jag har ångest. Darrningar, svettningar, yrsel, tunnelseende, håller jag på att bli sjuk eller har jag bara lite extra mycket ångest? När jag blir snorig så vet jag ju att jag är förkyld, men alla lite mer diffusa symptom kan lika gärna vara ångest. Feber har jag väldigt svårt att skilja från ångest, just i början.

Förr kände jag min kropp väldigt väl, kände jag ett särskilt stick i örat så visste jag att jag snart skulle ha en sprucken trumhinna. En blåsa på tungan betydde förkyld inom ett par dagar. Flimmer för ögonen var migrän på ingång. Nu vet jag inte. Jag biter ihop tänderna så hårt på nätterna att jag får sår och tryckmärken på tungan. De tidigare typiska tecknen för feber hos mig, kalla fötter och känningar i ljumskarna är återkommande flera gånger i veckan. Utan feber.

Jag orkar inte. Det tär så fruktansvärt mycket på kroppen att hela tiden vara beredd på strid, flykt och otäcka situationer. Nästan ingenting kan få mig lugn heller, det bästa är att bara somna faktiskt. Så jag sover mycket...