utanpersonligtansvar

På måndag återgår jag till att jobba. Jag har varit föräldraledig och sjukskriven i nästan tre år, jag jobbade några veckor i januari-februari förra året bara. Och det känns för jävligt nu. Jag har ont i magen, kan inte sova på nätterna, är alltid trött (möjligen för att jag inte sover på nätterna...) och är sur och vresig. Jag har börjat träffa Lawrence igen, och det är med blandade känslor. Det känns som att det inte riktigt räcker. Jag hyperventilerar och har yrsel.

 

Det kan bero på osäkerhet kring jobbet, jag har inte varit där på så länge, personalgrupperna har förändrats, jag har förändrats, ALLT har förändrats. Jag vet inte hur jag ska göra, vem jag är eller vad som förväntas av mig längre. Jag har en annan syn på barn och på mitt arbete nu än tidigare.

 

Jag har mina barn som jag vill träffa, som jag vill hinna med, och med långa avstånd blir det svårare. Det har en del också.

 

Under senvåren och sommaren har jag dragit mig undan, jag har inte träffat mina föräldralediga vänner i samma utsträckning som jag velat och önskat och som jag gjort tidigare. Jag har kommit med undanflykter och hittat på orsaker till att det inte gått. Allt handlar om att överleva, och det är vad jag ägnat mig åt den sista tiden. Inte bara överleva, utan också orka med familjen. Jag vet inte om jag lyckas, jag tror inte det. Men jag har i alla fall försökt mitt yttersta, även om det kanske inte märkts.

 

Just nu orkar jag inte mer. Energin är slut och ångesten total. Det blir säkert bättre i morgon, eller dagen efter det. Eller i höst.

 

Det är tur att jag ibland tvingar mig iväg, eller inte kommer med undanflykter, och det är tur att jag har min man som backar upp mig och håller mig uppe. Och det är en vansinnig tur att jag har vänner som Elin, som kan lyfta vilken skitdag som helst till en helt okej dag. Jag tror att hela familjen mår bättre av att ha henne i närheten. Kan man anställa folk som energigivare?