Att sova.

Jag har ju fått insomningstabletter utskrivna, Zolpidem. Man ska tydligen inte bli beroende av dem, enligt läkaren, men ja... Klart man kan bli det. De senaste nätterna har jag sovit dåligt, vaknar ofta framåt småtimmarna. Till viss del beror det säkert på att Leon ligger bredvid mig och sparkar och snarkar och pratar i sömnen. Ofta vaknar jag av att han ropar "MAMMA!" och snarkar sen vidare. Tack för det, älskling.
 
Jag vet inte om jag borde börja ta den andra medicinen också nu, så jag sover hela nätterna, eller om jag helt enkelt borde ta och vara vaken på dagarna mer. Normalt somnar jag vid nio, när jag lämnat barnen på förskolan, och sover sen fram till ett-tiden nånting. Idag blev det förskjutet, eftersom jag dels skulle låna ut en iPod och dels försökte få tag i ägaren till en katt som uppehållit sig här några dagar, så jag somnade inte förrän halv tolv. Och sov till tre. Inte så bra för dygnsrytmen, men jag är trött nu igen i alla fall. Psykologen på stress-rehab tycker det är bättre om jag ligger i soffan på dagarna, helst ska jag vara vaken hela dagen, men framför allt inte ligga i sängen dagtid, för att få bättre sömn på nätterna. Klart han har rätt, men det är lättare sagt än gjort. Dessutom tycker han att jag borde äta på regelbundna tider, helst både frukost, lunch och middag. Men det fungerar inte.
 
Frukost har jag börjat äta, när barnen är lämnade. Men lunchen blir svår att klämma in, eftersom vi äter middag vid halv fem. Och två mellanmål på det? Icke. Jag blir irriterad på att folk ska äta hela tiden, fast i smyg. Det räcker att äta en gång om dagen! (Nej, jag vet att det egentligen inte gör det, och att det inte fungerar för mig heller. Egentligen.) Att jag inte dricker kranvattnet längre gör att jag lätt glömmer bort att dricka tillräckligt, jag måste komma ihåg att köpa vatten på flaska. Jag vet, det är onödigt dyrt, men det verkar som att min mage kanske mår lite bättre av det. Kanske. Jag är beredd att testa det mesta.
 
Dåligt samvete har jag jämt. Jag vill ha barnen hemma hos mig mer, jag vill inte sova såhär mycket, jag vill orka pyssla lite här hemma, och jag vill orka vara ute på dagarna. I morgon tänkte jag försöka mig på att ta en promenad, även om det tar emot. I alla fall en kort sväng, dagsljus är bra! Jag känner att jag fastnat i en dålig rutin, även om den kanske är nödvändig ett tag till. Jag kan inte strukturera upp dagarna, ingenting blir gjort och jag blir irriterad.
 
Fan. Det borde bli bättre, men jag känner att det inte går så fort som jag vill. Ja, jag är otålig. Ja, jag anser att min kropp borde vara lite bättre än alla andras, att den borde klara lite mer. Och den borde klara sig på mindre  än alla andras. Det är inte så att jag anser mig vara bättre än någon annan, även om det ser ut som att det är just det jag gör. Jag har bara höga krav på mig själv och på min kropp. Och när de kraven inte uppfylls blir jag irriterad.
 
Eh, jag tror jag behöver min tid hos Lawrence på fredag. Och jag tror att jag ska sluta skriva nu.
Allmänt, Ohälsa | |
Upp