Skitosäkerhet!

Jag blir så trött på den där jävla gamla skitosäkerheten jag går omkring med. Idag pratade vi om nyårsplaner, och en av våra vänner ska ha en tillställning, vilken vi inte är bjudna till. Jag kände direkt hur jag blev sådär liten igen. Men vad fan spelar det för roll? Barnen har det bäst hemma, ger vi oss iväg är det mest ett himla jagande, de som ska ses är sådana som ses regelbundet, medan vi typ aldrig lämnar hemmet. Mycket på grund av barnen. Man bjuder dessutom precis vilka man vill, så gör ju jag också. 

Trots att jag vet allt ovanstående så känns det lite. Att inte vara bjuden liksom. Men i alla fall, vi kommer vara hemma. Ta det lugnt. Kanske tända något tomtebloss till barnen. Kolla på film, titta på fyrverkerierna från altanen. 

Egentligen hade vi tänkt åka till ön, men eftersom Leon varit så risig så struntar vi i det, det är väldigt långt till sjukhuset om medicinerna inte hjälper... (Har jag skrivit det här tidigare? Det känns så. Nåja, ni får i så fall läsa det två gånger.) 

I kväll åt jag middag med två av mina fina vänner, vi ses inte ofta, men det är himla härligt när vi kan få till det! Och skönt att komma hemifrån ett tag, äta mat i lugn takt och till och med prata under tiden. :)

Ångest. Trots bra saker så är det en dålig dag idag. Fan också. 
Allmänt, Gnäll, Ohälsa | |
#1 - - Maria:

Vad är det för mediciner han äter?

Om vi hade känt varandra på annan basis hade ni mer än väl fått komma till oss. Här kan barnen springa runt utan vaktande.

Svar: Det är astmamedicin bara, men eftersom vi inte behövt använda dem på nästan ett år så behöver han nog på dosen justerad, så vi har läkartid om några veckor. Till dess är det större risk att vi får åka in om han blir dålig.

Tack, raring! Vi hade gärna kommit! :)
Linda

#2 - - Nina:

Vi firar också själva om det kan vara till tröst. Vi liksom föll bort när vårt närmaste kompispar delade på sig och jag är inte den som varken orkar eller vill tränga mig in i någon annans nyårskonstellation. Det brukar vara rätt mysigt att bara vara familjen också i slutändan. Nyårskram! Nina, tvillingar juni/juli 2012

Svar: Tack Nina! Jag tror att det kommer bli bra, men det känns konstigt. Kul att du läser, förresten, det visste jag inte. :) Kram!
Linda

Upp