Cirkusfölje.
Vår familj må vara lite annorlunda, men vi är ta mig fan inget cirkusfölje! Jag kan inte gå och handla utan att bli stoppad ett flertal gånger. Jag fattar att det inte är varje dag man ser tvillingbebisar på Ica (jag hade knappt sett några innan jag fick egna) och visst tycker jag att mina tjejer är ovanligt fina och nog blir jag lite stolt när någon ger dem uppmärksamhet. Men kan man inte läsa av läget lite innan?
En vanlig handling består av att Andreas och Leon plockar varor och jag och tjejerna stoppas och ska pratas och gullas med och ställas tusen frågor.
Ja, det är tvillingar.
Det är två tjejer.
De vägde ungefär 3 kilo styck.
Ja, de verkar vara enäggstvillingar.
Ja, det är mycket jobb.
Nej, de skriker inte hela nätterna.
Ja, jag ammar dem (vad fan har du med det att göra!?).
Jo, vi har ett till barn, tack tack.
Sådär, nu har jag rabblat vad jag nästan alltid får svara på. Jag börjar ledsna.
Jag hör många som vänder sig om bakom ryggen på mig, när jag gått förbi, med små "åh" och "ah" och "gud, så söta!". Helt okej, jag ler mot tjejerna och är glad att vi slipper stanna.
Sen finns det de som bara ler mot mig och barnen och säger "vad fina de är, grattis!" eller något i den stilen. Tack tack, jag går vidare.
De som ska stanna mig och berätta egna minnen om bebisar eller kanske egna tvillingar. Suck. Låt mig gå nångång!
De som ska klappa och peta och ropa till sig halva släkten som ska ner och gräva i vagnen. För helvete! Låt oss vara!
De två första scenarierna är helt okej och känns trevliga, bebisar väcker uppmärksamhet, särskilt två stycken likadana, det förstår jag. Bebisar talar till något primitivt i oss, man bara måste kommentera ibland.
Det tredje är okej ibland, beroende på dagsformen. Om jag och tjejerna är pigga och glada kan det vara trevligt med en liten pratstund, någon som förstår hur det är att ha två, som faktiskt kan komma med något litet tips eller bara önskar en lycka till, med värme. Det är inte okej att komma fram och berätta om sin kollegas farmors kusinbarn som också hade tvillingar (eller var det kanske bara en, förresten?) medan flickorna gallskriker och jag gör allt för att få dem lugna och inte alls har varken tid eller lust att småprata lite. Läs av läget lite, kanske?
Men den sista är absolut värst. Ingen har rätt att börja peta på mina bebisar utan att fråga! I förrgår var det en tant som handgripligen hindrade mig från att gå vidare genom att lägga en hand på vagnen och hålla i den(!) när jag försökte köra vidare, eftersom hennes väninnor också måste titta på bebisarna. Och jag är alldeles för snäll för att fräsa ifrån. När hon dock frågade "hur hinner du med?" så var det bra nära att jag svarade att det skulle gå bättre om jag fick handla i fred. I övrigt förstår jag inte vad andra har att göra med hur mina barn får mat? Kanske skulle börja svara "nej, de får korv med bröd" nästa gång jag blir tillfrågad om jag ammar eller ej? Och vad ska du göra med informationen att de är födda vaginalt i vecka 38+5? Gå hem och skriva en bok?
Har ni tips på bra (och lagom snälla!) sätt att avspisa folk så hit med dem! Jag vill inte att okända människor tar i mina barn, eller fysiskt hindrar mig från att gå, men jag är alldeles för mesig för att säga ifrån ordentligt.