Less.
Usch. Nu börjar jag verkligen inse hur dåligt skick jag faktiskt är i. Lämnade Leon strax före sju i morse, det gick bra, men det är inte roligt att behöva väcka honom på morgonen. Han såg alldeles förstörd ut, stackarn. Men en flaska välling och lite mys och "Dilemman med Doreen" senare så var han i full gång. Skjutsade upp Andreas till jobbet och åkte sen hem och dök ner i sängen. Blev väckt av telefonen kvart över nio, mamma var i stan och hade inget särskilt för sig, så hon kom upp och vi satt i soffan och stirrade rakt fram i trekvart ungefär. Det känns märkligt att inte orka mer. Vi satt båda två med fötterna på bordet och orkade inte så mycket, berättade väl mest om våra senaste krämpor. Jag berättade att mitt hb låg på 109 igår, och då drog hon naturligtvis cancer-kortet och berättade att hon minsann låg lägre. ;) Det känns skönt att vi kan skoja om det dock, och hon har ju alla förutsättningar för att bli frisk igen!
När mamma åkte lade jag mig i sängen igen, och sov ett par timmar till. Skulle fikat med Sara, men när jag var på väg till duschen och var tvungen att sätta mig ner på badrumsgolvet så kände jag att det nog var lika bra att ställa in. Men fy fan, vad det känns surt... Jag orkar ingenting, jag orkar inte svara i telefonen, glömmer svara på sms, vill bara sova sova sova sova. Som tur var piggnade jag till litegrann innan Andreas kom hem, så vi åkte och hämtade lill-fisen, som var ensam kvar tillsammans med sin favoritpedagog. Han hade klarat dagen bra, sovit och ätit ordentligt. Känns skönt att veta. Han var ruskigt trött när han kom hem, och hade nog gärna somnat där och då, men först var det middag och sen ett bad. Han är alldeles rödprickig/fläckig igen nu, jag undrar vad han reagerar på. :(
I morgon måste vi visst städa, Andreas kompis E kommer och hälsar på, äntligen! Sist vi sågs var på stan i somras, Leon fick sin första läppstiftspuss och vi var alla skitvarma och lite stressade. Så det ska bli jättekul att hon kommer hit! Dock har jag lite ågren för det, tänk om jag inte orkar? Och på söndag ska Andreas jobba, jag blir själv med plutten hela dagen. Usch, hur fasen ska det gå? Klart jag gör mitt allra bästa, men ändå. Det känns jobbigt att tänka på.