Vab?
Jorå. Igår vaknade jag med migrän, ett par Alvedon hjälpte inte, så jag beslöt mig för att stanna hemma. Jag har nog inte haft migrän sen Leon föddes, typiskt att det ska komma nu, när jag precis börjat jobba igen! Eller så är det kanske därför, stressen som gör det? Men ja, Leon fick åka till förskolan medan jag var hemma och sov, det fungerade bra och när jag hämtade lillfis vid tre-tiden så mådde jag bra igen, och Leon blev superglad när jag hämtade honom. Fina, älskade unge, det är så skönt att se att han har så kul på förskolan! Dock behöver han träna på att sova även där, 35 minuter är inte tillräckligt för att täcka hela dagen.
I morse hade han lite feber, 38 grader bara, så ingen panik, och han var risig i magen. Det blev till att stanna hemma med honom. Han sov tre timmar i sträck på förmiddagen, så han var ju inte helt pigg. Men när han väl vaknat och ätit lunch så hade han ingen feber och magen har skött sig resten av dagen. Dock håller vi på regeln om en feberfri dag hemma, så i morgon är det Andreas tur att vabba. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att jobba lite mer än två dagar första veckan på jobbet. ;)
En sak som jag tänkt på massor den här veckan, och veckorna innan det, är att man förändras rätt rejält när man får barn. Till största delen har jag blivit mer ödmjuk och är inte lika stenhård i mina tidigare principer. Vissa saker har jag blivit hårdare på (som det här med barns säkerhet och det där ni vet...) men många saker har jag släppt på. Särskilt det här med barn och förskola. Tidigare har jag stenhårt hävdat att barn under tre år inte behöver förskolan, det är inte dåligt för dem att vara där, men de har inte behov av det eftersom de inte kan tillgodogöra sig vad de blir erbjudna. HAHAHAHA! Säkert. Jag var inte alls säker på att jag ville skola in Leon redan nu, när han är 15 månader, men vi hade inte så mycket att välja på, tyvärr. Och som han trivs! Han börjar prata i samma ögonblick som vi öppnar dörren till hallen, han lägger undan nappen och kastar sig ur kläderna och springer in med ett stort leende. Jag får följa efter och jaga tag i honom för att kramas och säga hejdå. Det kommer naturligtvis komma ett bakslag, men då är det skönt att han redan har grundtryggheten i personalen, lokalerna och kompisarna.
Jag känner också att jag, som personal, över huvudtaget inte ska lägga mig i vilka tider föräldrarna väljer att ha sina barn på förskolan. Tidigare kunde jag bli irriterad över föräldrar som lämnar sina barn på förskolan långa dagar, men vad fan, alla har inte förmånen att kunna välja! Jag tycker fortfarande inte att det är okej att lämna sitt barn full dag medan man själv är ledig och hemma, men jag blir inte upprörd om någon handlar på vägen hem, innan de hämtar sina barn. Det är inte det som är mitt jobb, mitt jobb är att se till att deras barn har det bra hos mig under tiden.
Däremot är det en sak som jag inte förändrats i, som jag kanske trodde jag skulle. När Leon föddes blev jag mamma. Jag blev inte Mamma. Jag har kvar mina intressen, mitt liv och mina egna åsikter. Jag är fortfarande Linda, fast med barn. Linda 2.0? Min identitet sitter inte i mitt barn, även om han naturligtvis är otroligt viktig i mitt liv. Jag kan träffa nya människor utan att börja med att tala om att jag har barn och utan att hela tiden prata om honom. Det är jag faktiskt tacksam för, att jag fortfarande kan.
Det märks att Leon faktiskt behövt den här dagen hemma idag, han har varit enormt gosig och klängig, velat sitta i famnen och mysa mest hela tiden. Inte mig emot, det är bara att kramas på! :)