Trebarnsmamma.
Nu är ju tjejerna äntligen här! Jag var på kontroll hos läkaren på onsdagen, 11 juli, i vecka 38+3. Hon tyckte att vi skulle ses igen efter helgen om det inte hänt något mer för att bedöma om det kanske i alla fall skulle vara läge för igångsättning, beroende på hur jag mådde då. Hon passade också på att göra en snabb undersökning, och jag fick beskedet att jag var 4 centimeter öppen. Jaha? När hände det då? Hade ju inte känt ett jota! Kändes dock positivt inför en eventuell igångsättning. :) När vi kom hem vilade jag och sen ringde läkaren upp, hon hade missat att tvillingarna hade gemensam moderkaka och att jag på grund av det inte borde gå längre än till 38+0... Tack för det? Det var ju knappast en nyhet att de var monochoriotiska, det har stått i journalen sen rul i februari ju. Nåja, de har ju mått finfint hela tiden, så det gjorde egentligen inte så mycket. I vilket fall fick jag veta att jag måste bli igångsatt innan helgen, och dagen efter ringde de och bad oss vara inne på förlossningen klockan åtta på fredag morgon.
På sätt och vis var det ju lite skönt att få veta dag och tid, det underlättade en hel del med Leon! Storasyster kom hit på torsdag kväll och sov över hos oss, hon och Leon skjutsade in oss på morgonen. Väl på plats fick vi veta att det var tvärfullt överallt, BB Stockholm hade inga rum lediga, Danderyd var fullt, hela Stockholm var fullt och patienter hänvisades till Uppsala och Västerås. Men läkaren skulle försöka få folk att "föda undan" och reservera ett rum åt oss så snart det bara gick. Under tiden fick vi göra ultraljud som visade att tvillingarna fortfarande mådde bra, flödet var perfekt men att det inte fanns särskilt mycket fostervatten kvar. De viktskattades till 3,1 och 3,2 kilo, lagom! Vid halv fyra fick vi komma upp till förlossningen, och halv fem fick vi äntligen ett rum.
Sista bilden på magen, på BB Stockholm.
Jag kopplades till ctg och hade några enstaka sammandragningar, mot slutet var det någon som kändes av lite, men ingenting märkvärdigt alls. Undersökningen visade att jag redan var öppen 5-6 centimeter, så de beslutade att sätta skalpelektrod på tvilling ett och på så sätt ta hål på hinnorna och sätta igång. Jag tänkte att jag skulle ta en dusch efter den var satt och lösa korsord och sådär. Tjena. Barnmorskan Maria satte skalpelektroden, jag fick ligga stilla några minuter för att se till att övervakningen fungerade som den skulle och sen drog det igång. Plötsligt hade jag regelbundna, smärtsamma sammandragningar, det här med att duscha kunde jag ju glömma. Elektroden sattes 17.20, enligt journalen hade jag etablerat värkarbete 18.15 och andades lustgas då. Jag hann med att gå på toaletten en gång, sen var jag tvungen att stanna vid sängen, i närheten av lustgasen. Någon EDA skulle jag inte få, läkaren var inte så sugen på det, eftersom det kan försvaga värkarna, och de skulle behöva vara så starka det bara gick, typ.
Det var faktiskt rätt vidrigt, jag vet att jag försökte prata med mamma någon gång mellan sex och halv sju, men kunde bara prata någon minut innan jag var tvungen att andas lustgas igen. Värkarna kom i ett, en klingade av, jag bytte några ord med Andreas, sen kom nästa igen. Jag hade hoppats på att kunna vara uppe och gå, röra mig, duscha (som sagt...) och jag hade en liten förhoppning om att det skulle vara klart innan midnatt, bara för att inte vara helt slut sen. Men herrejösses, jag hade inte en enda liten paus i början, jag halvlåg lutad mot en saccosäck och försökte använda lagom mycket lustgas. Inte helt lätt. Någon gång kom jag på att vi ju måste fotografera, vi har EN bild från förlossningen. Alltså på mig. Sen någon utsiktsbild, och en bild på ctg-kurvan. Det var ungefär det Andreas hann med. Plötsligt var det liksom dags att krysta, och barnmorskan, undersköterskan och läkaren var på plats. Det dumma var att det hela tiden gjorde så vansinnigt ont i magen så snart jag hade en värk. Jag vet, nu låter jag ju dum i huvudet, klart det gör ont att föda barn, men smärtan gjorde att jag inte hade kraft att krysta, jag var tvungen att andas lustgas för att ta bort smärttopparna, vilket resulterade i att jag inte direkt hjälpte till, utan snarare jobbade emot kroppens instinkter. Inte så lyckat. Ettan kom ju ner lite från höger, och tryckte säkert på nerver hela tiden och gjorde ont. Själva krystandet tog tid, just för att värkarna inte var så effektiva, de gjorde mest bara ont. Mitt under allt kom det in ytterligare en barnmorska, samma som var med när Leon föddes!
Jag var nog rätt motsträvig, de bad mig göra en massa saker, ligga på sidan, lyfta benen, hålla uppe knäna, ja sånt där vanligt ni vet, och jag orkade bara säga "ja" och "nej". Kanske mest nej. Jag ville inte vara otrevlig, det var bara det att jag hade varken tid eller ork att förklara mig närmare, jag svarade på det viktigaste och hoppades att de skulle förstå. ;) Någon gång bad jag dem snitta, barnmorskan svarade att det var för sent. Jag tittade upp i taket och sa att hon ljög, man kan snitta fram tills att huvudet är ute, vilket hon höll med om. Men jag fattade till och med då att innan de gjort mig klar för snitt skulle ungarna vara ute, och de skulle inte kunna stoppa värkarna och smärtan under tiden heller.
Plötsligt sa bara barnmorskan att huvudet var ute, jag trodde helt ärligt att hon ljög (igen) för att peppa mig lite extra, men Anna (Leons barnmorska) log stort och sa åt mig att känna efter, om jag inte trodde dem. Och nej, jag trodde dem inte, det hade ju inte gjort sådär vansinnigt ont ännu? Men det är klart jag kände efter, kunde ju inte missa en sån chans! :D Så visst, när huvudet var ute så kom ju resten på bara en värk. Ungen lyftes upp, och det första hon gjorde var att kissa på mig. Tack för det! När jag förstod att hon snart var ute så knäppte jag upp skjortan själv, men jag ville definitivt inte ta bort lakanet som låg över nedre delen av magen. Den var en del av smärtlindringen på något vis, men det kunde jag inte berätta, så när de försökte ta bort det för att göra en landningsbana så rev jag bara tillbaka det. När Ella var ute kunde jag dock gå med på att de tog undan det, eftersom läkaren behövde hålla koll på tvåan, och då gjorde det heller inte så ont längre. Ella kollades snabbt, lindades in i en handduk också fick jag henne på bröstet. Andreas klippte navelsträngen, har jag för mig. Jag hörde läkaren säga "nu förlöser jag" och såg att barnmorskorna fick bråttom. Tilde drogs ut med fötterna först under en värk, så henne födde jag liksom knappt, det var läkaren som gjorde jobbet. Även den lilla donnan valde att kissa på sin mamma.
Tydligen så gick Tildes hjärtljud ner till under 50 i 30 sekunder, så läkaren skulle ta hål på hennes hinnor och få ut henne lite snabbare, men när hon stack in handen så kände hon att navelsträngen kom före fötterna, och det är inte så bra. Så hon hjälpte henne ut bara. Ella föddes 20.52 och Tilde kom 20.56, så snabbt som sjutton gick det! 3.5 timmar från igångsättning till färdiga ungar!
Moderkakan vägrade dock släppa, och de vågade inte dra för hårt heller. Jag blödde mycket, men var vaken och rätt pigg, så de gjorde några försök att få ut den på salen, men sen bestämde läkaren att jag skulle ner till operation för att bedövas ordentligt. Väl där fick jag en spinalbedövning och läkaren fick loss placentan utan instrument. Inte en enda liten bristning, inte ett stygn behövdes, och jag mådde bra hela tiden. Fy fasen så skönt det kändes! Trist att behöva ligga på uppvaket (igen!) utan man och barn, men den här gången var de snabba att höra av sig när jag var redo att få besök. Och jag fick komma upp till rummet igen ganska snabbt, jag blev ju aldrig sövd och spinalbedövningen var anpassad precis så den inte skulle vara för kraftig. Jag hade hela tiden känsel i fötterna.
Total blodförlust 2,1 liter, men jag mådde fint och behövde inget blod. Märkligt hur man kan må så bra efter att ha fött två ungar och fått moderkakan utplockad manuellt! Jag var pigg och glad och hade knappt ont ens. Vi blev kvar i två nätter, sista natten mådde jag pyton och behövde få både järndropp och två påsar blod, hb låg på 74. Men tjejerna mådde (och mår!) toppenbra, Ella vägde 2985 gram, var 49 cm lång och Tilde vägde 2990 gram och var 48 lång, så de var jämnstora.
På det hela taget var själva förlossningen ganska vidrig, men i efterhand så känner jag att det var en jättebra upplevelse, tack vare personalen, och att jag var så pigg efteråt! Med Leon låg jag på soffan i flera veckor och hade ont och mådde dåligt, men den här gången är det helt annorlunda. Klart jag hade träningsvärk i hela kroppen, men inte ont i övrigt, inga stygn som skaver och gör ont eller liknande.
Nej, jag måste hoppa i säng, Andreas tog med sig tjejerna och gick in med dem för ett tag sen, för att jag skulle kunna få sitta ner vid datorn en stund. Jag återkommer med en lägesrapport senare! :D
Stort stort grattis! Jag blir alldeles rörd! Vad duktig du var! Och lycka till i fortsättningen!