Mörker.
Tänk, vad ljusförhållanden kan göra skillnad för nattsömnen! I natt sov vi på ön, och när jag blåste ut stearinljusen som jag hade bredvid sängen blev det fullständigt mörkt. Man såg inte handen framför ansiktet, kunde inte urskilja fönstret och ja... Det var så jäkla skönt! Sov som en liten gris hela natten, vaknade bara av halsbränna runt fyra-tiden, men med Novalucol i ständig beredskap så gick den snabbt över. Frös inte heller, eftersom vi hade ett tungt täcke över oss, trots att det inte var mer än 16-17 grader i huset. Härligt! Mamma väckte mig strax efter åtta, då hade Andreas redan gett sig iväg med lillebror och T för att lägga nät. Frukost, och sen gick förmiddagen. :)
Vi har spelat på ett överraskningsbröllop, grannens vänner skulle döpa sitt barn och samtidigt gifta sig, gästerna visste om dopet men inte vigseln. Men mysigt och bra blev det! Det regnade och var dimmigt fram tills en timme innan dopet började, då tittade solen fram och torkade upp lagom mycket. Perfekt timing!
Väl hemma somnade vi båda två och sov i tre timmar. Tydligen välbehövligt. Älskar att sova med Andreas. Han är så perfekt, på alla vis, och jag får ont i hjärtat av att älska honom. Fast ont på ett bra sätt.
Ja, jag vet att alla är nyfikna på om det har blivit någon bebis, men jag lovar, jag hör av mig! Det är stressande att få frågan hela tiden. Jag kommer inte föda barn och sen glömma höra av mig, det lovar jag! Och om inte jag hör av mig så gör Andreas det. Kan vi sluta en deal kring detta? :)
På tal om bebis. I torsdags var vi hos barnmorskan för förhoppningsvis sista gången innan förlossningen. Hon hade en student med sig, vilket jag tycker är helt okej. De måste ju lära sig. Men hon var så skum. Det var första gången hon träffade oss, och då tycker jag bara att det blir fel när hon betedde sig som om hon träffat oss genom hela graviditeten. Vi har lyssnat på Litens hjärtljud varje besök sedan vecka 25, och det är inget nytt för oss, även om det är sjukt mysigt. Då behöver vi inte få höra att "det där snabba ljudet är bebisens hjärta". Jo, vi vet. Dessutom var hon rätt osmidig. Hon skulle känna hur bebisen ligger i magen, och när hon känt ett tag säger hon till vår vanliga barnmorska "jag hittar inget huvud". Maria - ordinarie barnmorska, svarar då "du menar att huvudet står så långt ner att du inte känner det". Finns ju olika sätt att säga det på. Jag är inte lättskrämd, men det där var osmidigt. Och att mäta sf-måttet är inte heller något nytt eller en stor grej, jag behöver inte få veta att hon med ena handen känner var livmodern börjar/slutar och med andra håller fast måttbandet. Det känns rätt självklart, i vecka 40...
Nä, jag vet inte. Hon ingav inget förtroende, som person heller, vilket borde vara ett grundkrav för att få vara barnmorska.
Usch fy fan. Jag är mest trött och less nu, ska gå och lägga mig och sova, i morgon behöver badrummet skuras.