Mamma-lycka.
Jovisst är jag lycklig! Jag har världens finaste lilla pojke hos mig, och han har världens finaste pappa. Jag är så sjukt lyckligt lottad! Den där lilla fisen som mest sover och äter, att han kan betyda så mycket för en, redan nu. Han är perfekt, och viktigast av allt är att han är frisk. Han äter, sover och visst, har lite ont i magen till och från, men det gör ingenting!
Men jag önskar att jag också vore frisk och orkade njuta fullt ut. Som det känns nu så är det jobbigt att resa sig ur sängen på nätterna när jag inte tagit smärtstillande på länge. Då är det inte så roligt att ha en missnöjd liten herre med blöt blöja och en tom mage som behöver åtgärdas på en gång. Och eftersom Andreas börjat jobba igen så känner jag att det ligger på mitt ansvar att ta de flesta nattpassen. Detta leder såklart till att Leon får sova mellan oss i sängen, så jag slipper resa mig varje gång han vill något, och det gör ju i sin tur att jag inte kan ligga så nära Andreas som jag vill göra. Och det behöver jag.
Jag läntar efter honom.
Jag saknar honom.
Det där pratet om att bebisen ser till att fylla mammans behov av närhet och att pappan därmed oftast blir oviktig, det stämmer INTE.
I och för sig. Så fort jag blir helt frisk så borde ju allt det här ge sig. Jag tror det. Då orkar jag ta mig upp på nätterna, jag kan med lätthet byta alla blöjor och jag slipper vara orkeslös och må skit.
Så håll tummarna.